Vem var Anders Wiberg?

Jag är dalkarl och därför ej böjd för att smickra. Det är icke heller något smicker, utan endast sanningen i mina ord. Anders Wiberg, genom sin kristliga och sanna ödmjukhet, sin osjälviska uppoffring av sitt och sig själv för Herrens skull och sin orubbliga trohet och ståndaktighet i sanningen, är den störste man som funnits, finns eller sannolikt kommer att finnas bland oss i vårt land. Om vi skulle uppställa jämförelse, måste vi gå utom Sverige och jämföra honom med en Judson, Carey eller Oncken o.s.v. […]

Dessa djupt hedrande ord uttalades av den svenske baptistmissionären Eric Lund, på Anders Wibergs 70-årsfirande den 17 juli 1886. Vem var denne Anders Wiberg efter vilken Wibergseminariet är uppkallat?

Barndom och de tidiga åren

Anders Wiberg föddes den 17 juli 1816 i byn Wi i Tuna socken i Hälsingland. Hans föräldrar var bondfolk. Anders växte upp i en miljö där han redan från unga år var djupt påverkad av religionens inflytande genom andliga sammankomster i bondstugorna där han bodde – detta trots att dessa var förbjudna enligt dåtidens lagar. Vid ett tillfälle, när Anders var i 20 årsåldern, begav han sig ut för att bada med sina kompisar. Han simmade ut för långt i vattnet och eftersom han inte visste hur man simmade började han sjunka till botten. Där och då uppstod en fråga hos honom: Skall jag nu ingå i evigheten? Anders lyckades ta sig upp till ytan och lämnade bryggan med en djup tacksamhet till Gud i hjärtat.

Det kommande decenniet av Wibergs liv präglades av andlig kamp, ungdomssynder och omvändelse. I början av 1840-talet bildade han bekantskap med en av de främsta ledarna inom den nyevangeliska väckelsen, Carl Olof Rosenius. Denna bekantskap kom att påverka Wiberg och hans syn på evangeliet djupt. Hans insikt om syndens välde växte alltmer och det gjorde även hans kärlek till den korsfäste Frälsaren. Anders Wiberg hade fötts på nytt.

Efter att ha prästvigts i den lutherska kyrkan 1843 tjänstgjorde Wiberg som pastorsadjunkt i flera socknar i Hälsingland. År 1850 dömdes han dock av Uppsala domkapitel till tre månaders suspension, eftersom han delat ut nattvarden i ett enskilt hem. Samma år tog han avsked från prästtjänsten och flyttade till Stockholm för att ägna sig åt litterär verksamhet. Orsaken till detta var att Wiberg vid det här laget hade börjat utveckla baptistiska övertygelser i frågor rörande dopet, församlingen och nattvarden.

Wiberg blir baptist

1851 reste Wiberg till Hamburg, där han mötte framstående baptistledare som Johann Gerhard Oncken och Julius Köbner. Genom deras undervisning fördjupade han sin förståelse av det bibliska dopet som den kristna människans bekännelse genom nedsänkning i vatten. Inspirerad av dessa för honom nya insikter och övertygelser publicerade han 1852 en bok med titeln Hvilken bör döpas och hvaruti består dopet? samt hans viktigaste bok, Det kristliga dopet. Detta verk skulle komma att bli en mycket viktig text för Baptismens utbredning i Sverige.

Samma år, den 23 juli 1852, döptes Anders i Köpenhamn av den svenske baptistpionjären F.O. Nilsson som fyra år tidigare, den 21 september 1848, hade grundat Sveriges första baptistförsamling i Borekulla. Kort därefter begav sig Wiberg till Amerika, där han under tre års tid fördjupade sina teologiska kunskaper, sin förankring i den baptistiska traditionen och sitt arbete för Herren Jesus genom mission bland svenskar. Han fann också kärleken i Caroline Lintemuth från Philadelphia som blev hans hustru. Vidare författade han ett flertal skrifter som fick stor spridning bland svensktalande baptister. I allt detta höll Herren på att lägga grunden för det gedigna arbete som väntade Anders hemma i Sverige – det som han vid sin tillbakakomst till färdeneslandet skulle ägna resten av sitt liv åt.

Hemkomst och ledarskap i Sverige

När Wiberg återvände till Sverige 1855 upptäckte han att hans skrifter hade väckt intresse och lett till bildandet av flera baptistförsamlingar i landet. Han var med och bildade Stockholms första Baptistförsamling den 10 oktober samma år och blev avskild som församlingens förste pastor. Härifrån utvecklade han ett omfattande arbete med att predika Guds Ord, organisera nya församlingar och utbilda framtida ledare inom den växande rörelsen. Året därpå, 1856, grundade han tidskriften Evangelisten, som blev ett viktigt språkrör för den växande baptismen i Norden. Han startade också Sveriges första baptistiska söndagsskola.

Baptiströrelsen tar form

Wiberg var också initiativtagaren till att samla Sveriges baptistförsamlingar till en gemensam årskonferens, som hölls första gången i juni 1857 i Stockholm. Syftet med detta var att skapa gemenskap och samordning mellan församlingarna och deras verksamheter. Vid den tredje konferensen som hölls 1861 föreslog han att en teologisk utbildning skulle grundas för att stärka rörelsens framtid. 1863 reste han åter till Amerika för att be de likasinnade amerikanerna om finansiellt stöd för detta ändamål. Resultatet av detta blev att Betelseminariet i Stockholm grundades 1866. Sveriges första baptistiska teologiska seminarium var nu ett faktum.

På 1850-talet utsattes baptisterna i Sverige för hårt förtryck. Predikanter dömdes till böter och fängelsestraff och många församlingsmedlemmar trakasserades. Wiberg var en av de mest drivande i kampen för tros- och samvetsfrihet. Hans insatser bidrog starkt till att konventikelplakatet – som förbjudit religiösa sammankomster utanför Svenska kyrkan – avskaffades 1858. Onekligen utgör detta en del av bakgrunden till att Lund talade om Wibergs ”osjälviska uppoffring av sitt och sig själv för Herrens skull och sin orubbliga trohet och ståndaktighet i sanningen.”

De sista åren

Trots återkommande problem med hälsan fortsatte Wiberg sitt arbete med obruten energi. Han reste flitigt, stöttade nygrundade församlingar och författade flera teologiska verk, däribland Läran om helgelsen (1869) och De kristnas enhet (1879).

Anders Wiberg blev hemkallad av och till sin frälsare den 5 november 1887 i Stockholm. Han lämnade efter sig ett rikt arv – både i form av institutioner och ett starkt andligt ledarskap – som blev grundläggande för utvecklingen av den svenska frikyrkligheten. Genom sitt livsverk bidrog han till att lägga grunden för ett friare religiöst landskap i Sverige. Vad han har betytt för den svenska frikyrkligheten kan endast Gud veta.

Detta seminarium, vars mål är att betjäna Kristi församling genom tränandet av Kristi tjänare, är namngivet efter denne man som lade ned sitt liv i Kristi och den svenska Baptismens tjänst.